isabelle olsson

jag har lärt mig ta mig igenom dom svåra dagarna, hur tufft det än varit så har jag klarat mig och här står jag nu, funderar på vad jag vill göra, funderar på vad jag har gjort av mitt liv, alla dagar då jag bara velat försvinna o o gråtit, inte orkat röra mig, jag har klandrat mig själv och jag har slösat bort massor av tid till att tycka synd om mig själv, varför? är det på grund av dig? på grund av alla idioter det finns där ute, jag är inte perfekt men det är fan inte du heller, jag har saknat o jag har gråtit, allt för dig, för det vi hade, det jag vill tillbaka till, livet är en bergodalbana, upp o ner, med o motgångar, lyckliga perioder och perioder då man bara vill sjunka genom jorden, men det är sånt man lär sig, man lär sig att ta sig igenom, precis som jag har gjort, fast ibland undrar jag om jag hade kunnat göra något annorlunda, det kanske var såhär det skulle va, lycklig, ibland totalt värdelös, det var liksom inte så att det bara blev som det blev, något hände, och något förstördes inom mig samtidigt som du lämnade mitt liv, o du lämnade mig. tomhänt och helt öppen, öppen för alla ord som sades runt omkring mig, alla ord som fick mig att börja tvivla på mig själv, det var den jobbigaste tiden, då när allt ändå kändes så nytt, i början, även fast jag tycker att du borde stannat så kan jag inte låta bli att klandra dig, jag förstår, o det är det du inte fattar, att jag vet hur det är, men jag saknar dig,oss, vi. en är stark, men två är starkare, det fattar jag nu.

kanske inte världens bästa att börja bloggen med att skriva av mig, men det behövdes verkligen.